Den tredje uppgiften.

Bröst fejs och andra grejer är det enda killar ser i tjejer.
Alla killars ideal.
Bara vackra tomma skal.

Jag tycker att den här dikten passar in i boken väldigt bra! För det är liksom så att killarna bara gillar Sofia, Lina, Karin och Sanna för dom är snygga och söta. Fast dom inte är några bra tjejer. Dom är ju inte snälla direkt. Dom gillar inte Hanna, fast hon är snäll. Utan dom tycker att hon är ful och inte har några bröst, och hon blir ju ännu fulare när hon inte har några bröst eller sminkar sig enligt killarna. Men jag tänker liksom herre gud, dom är 10-11 år liksom! Vissa är sent utvecklade och vissa tidiga. Tänk vad tråkigt det skulle va om alla såg likadana ut. När man är så "liten" så tycker jag att man ska kunna vara barn och inte behöva tänka på att man måste sminka sig och ha stora bröst. När jag var i tio års åldern så sket jag i sånt! Men det är inte så lätt för mig att komma in i situationen eftersom jag aldrig blivit utsatt för mobbning eller något sånt. Men jag har ju sett andra blivit mobbade och så, och det ser/verkar ju inte speciellt trevligt. Men om jag hade hamnat i den situationen så skulle jag berättat det för mina föräldrar och lärare.

Den andra uppgiften.

Eehm... Jag tycker inte att man får sån bra uppfattning i boken om dom vuxna. Men jag tycker i alla fall att det inte känns som dom förstår att Hanna inte mår bra. Hannas mamma tror att allt är okej och att Hanna mår bra. Medans de känns som om Hannas pappa förstår lite, men ändå inte vill förstå, så han tror ju att Hanna mår bra. Men Hannas lärare förstår, men bryr sig inte. För dom märker ju att Hanna drar sig undan på rasterna och inte leker med dom andra barnen. Lärarna vill liksom inte göra något åt saken.
Som tillexempel på sidan 117. "Nu står vi upp och sjunger för Hanna", fortsatte hon och gjorde en rörelse med handen. Ingen ställde sig upp, det skrapade bara lite i stolarna. "Nu ställer vi oss upp och sjunger", försökte fröken igen och såg ut över alla i klassen. Ingen reste sig. "Hanna har fyllt år, vi ska sjunga för henne." Fröken hade tappat sitt leende. Hon var blek, axlarna krymte, hon tappade kritan på golvet och böjde sig irriterat ner. "Ni ska sjunga för Hanna, vad är det här för något, hör ni inte vad jag säger?" Fröken stampade hårt med klackarna i golvet, kritan smulades sönder mellan hennes fingrar, hon var plötsligt alldeles röd i ansiktet igen. "Det gör inget förken", sa Hanna med konstig röst, "jag tycker ändå inte om när andra sjunger." "Inte?" Frökens röst var gäll, hård. "Nej det såklart, det är förstås barnsligt att sjunga, tycker ni det?"

Min mamma frågar alltid hur jag har haft det i skolan och vem jag har varit med när jag kommer hem. Och det tycker jag är jättebra! Jag tycker också att Hannas mamma borde frågat Hanna ungefär dom frågorna till Hanna. För då kanske hon kunde förstå att Hanna är själv och mobbad i skolan. Och fröken borde ta tag mycket hårdare i saken. Hon har ju förstått att Hanna inte mår bra. Hon borde först och främst prata med Hanna och fråga hur hon mår och att hon har märkt att Hanna ofta är själv på rasterna och inte leker med dom andra, tillexempel fråga henne om hon kan stanna kvar en liten stund på rasten så dom kan prata eller något sånt. Fröken borde också prata med Hannas föräldrar mer än en gång och om hon märker att ingenting har förbättrats så borde hon prata med dom en gång till. Det är ju ändå lärarnas uppgift att se till att barnen i skolan mår bra och inte blir mobbade och får gå själva.

Jag tycker också att fröken skulle varit lite hårdare mot barnen när dom skulle sjung för Hanna så dom hade sjungt för Hanna innan hon kände sig tvungen att säga att hon inte tyckte om det. Och jag tycker också att barnen kunde ställt sig upp och sjungt för Hanna. Även fast man inte gillar den personen så kan man ju sjunga för den när den fyller år. Det tycker jag är en självklarhet. Och dom var ju ändå klasskamrater. Jag kommer ihåg när jag fyllde 10 eller 11 år, då hade lärarna och mina klasskamrater glömt bort att jag fyllde år, och ingen sjöng för mig. Jag blev ganska ledsen, men vågade inte säga något. Det är ju klart att man vill att klassen ska sjunga för en när man fyller år! Speciellt när man är runt 10 år.

Hon går genom tavlan, ut ur bilden

Jag läser boken "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" som Johanna Nilsson har skrivit.

Det har gått bra att komma in i denna bok.

Jag tycker att den verkar vara ganska bra, men jag har inte kommit så långt i den än.

Men det här arbetet verkar vara ganska roligt faktist!

Jag har kommit till sidan 47 bara.

Boken handlar om 10-åriga Hanna.

Hanna har en mamma, en pappa, en storebror och en lillasyster.

Hanna verkar vara ganska blyg och ha svårt att ta kontakt med folk.

Hanna och Karin har lekt hela sommaren, dom har bland annat byggt kojor i skogen tillsammans.

Men när sommarlovet är slut och höstterminen börjar så blir Karin konstig.

Karin vill hellre vara med dom andra tjejerna.

Allt mellan Hanna och Karin ändras.

Ingen pratar längre mer Hanna och hon tvingas gömma sig inne på rasterna för att hon inte ska bli mulad, slagen, retad eller dränkt i toalettstolen.

För Hanna känns allting tomt.